jag undrar en sak, tar ni hand om era nära och kära? åker ni ifrån någon som ni är ovänn med!
och inte pratar på någon dag? har ni kännt er orättvist behandlad? va är lycka för er?
hur bygger ni upp ett förtroende? är ni rädd för något? lever ni här och nu?

jag tycker att livet är så sjukt orättvist, jag hatar att det finns sjukdommar, dårar som kör när de är fulla/påverkade, mördare, psykopater ja ni vet allt dedära! Och varför är det bara de fina männiksorna
som blir drabbade? så är det säkert inte bara men det känns så!

jag ska säga er att varje jävla vecka ber jag till gud för att inget ska hända med anders när han åker och jobbar
i stockholm och varje måndagmorgon säger jag hej då så jag känner mig nöjd! varje gång han inte svarar så känns det som det hänt något, nu när nära och kära är i thailand så är jag sjukt orolig att något ska hända, jag är rädd att en dag få ett samtal att mormor eller kjell inte mår bra och ja allt, jag tycker det är skit jobbigt att vara konstant rädd att något ska hända!

ta hand om er och era närmaste!

Mamma, pappa, syster, pojkvän, släkt och vänner - jag är sjukt glad att jag har er och uppskattar varje liten minut med er! <3