När Leonel kom till världen: Del 2
Allt som är skrivet i kursivstil är taget från min journal
Söndag
12:45
Vi fortsätter där vi var, söndag förmiddag och förlossningen ville att vi skulle komma in. Vi åkte in och jag blev återigen uppkopplad på en CTG där dem ser hur kraftiga värkarna är och hur ofta dem kommer. Efter en halvimme med CTG så kommer barnmorskan in och undersöker mig, Öppen 3 cm (vi jublade innombords) och 0,5 kvar av tappen, hon äger att hon ska gå och prata med sin läkare om hur v ska göra.
13.22
Jag och anders sitter och pratar om vad ska vi göra nu? ja ville absolut inte åka hem, men heller intetill köpis för jag kunde inte dölja värkarna, så vi bestämde att vi skulle åka till MAX och äta i bilen och efter de sen bestämma vad vi skulle göra, men så blev det inte alls, bm (barnmorskan) kom tillbaka och det första jag ser är ett såndär band ni vet som man har runt handen, jag jublade ännu mer inombords, äntligen nu var det dags! Hon sa att nu får vi stanna, att skicka hem mig med värktabletter och sovdos var inget allternativ, jag var relativt utvilad och bebis behövde lite hjälp påtraven ut så dem förklarade att efter att jag tagit ett bad med Levendelolja så skulle vi se hur jag mådde och sen sticka hål så vattnet gick.
Tänkte skriva lite hur det står i min journal när jag kom in:
första graviditeten, frisk kvinna, normalt gravid. AURORA-patient (jag är extra rädd för sprutor och allt vad de innebär) vart in och fått sovdos 2 gånger, bra effekt av dessa.
13.30
patient lägger sig i badet, får emla (bedövning) på båda händerna.
Anders går ner och hämtar våra saker i bilen (vi trodde ju inte att vi skulle få stanna så vi tog inte med dem upp) och jag blir visad in till badet, hur skönt som helst att få ligga där och anders kom och vi pratade och hade det ganska bra i en timme typ. kände knappt värkarna i badet men sen när jag kom upp så kändes dem helt klart!
14.30
samtal kring smärtlindring, patient har tänkt att bara använda sig av lustgas. PVK in i vänsterhand (dropp)
ja jag skulle ju endast ha lustgas men sa även att säger jag till om annan smärtlindring så vill jag ha det. vi bonar in oss på rumet, jag har ont 4 av tio kanske och är uppe och rör på mig. får nyponsoppa, äter bilar och fantiserar om vår lila bebis där inne.
Anders tyckte fotöljen vr underbar och jag tyckte min säng var helt okej!
15.30
bm kontaktar förlossnings jouren och berättar om mig att jag har haft en väldigt lång latesfas, har sammandragningar med 5-7 minuters intervall.
15.50
det gjordes ett beslut om att sticka hål på hinnorna så vattnet gick. Jag trodde det skulle göra ont men de gjorde det inte, kändes som jag kissade på mig och ändå kom det nästan inget då. Ja kände att nej nu vill jag upp och stå, PANG sa det ungefär så hade jag allt fostervatten i blöjan haha men ändå så kom såklart inte allt men det kändes så. Jag bad anders att vi skulle gå på Toan, det gjorde vi och just där och då fick jag första värken efter vattnet hade gått, och FY FAN säger jag bara då trodde jag att det var 10 av 10 men i efterhand skulle jag säga 6 av 10, jag visste inte vad jag skulle ta mig till där inne på toan med anders, skulle jag kasta mig på golvet som ett litet barn och gråta? hur fan skulle jag hantera detta? det var hemsk och jag tog mig igenom den med anders hjälp och sen skyndade vi oss in till rummet, fick en ny värk och hej jävlar "tryck på klockan jag måste ha HJÄLP" undersköterskan kom in.
16.30
Har fått mycket täta sammandragningar, får lustgas.
dem började ge mig lustgas, jag blev yr och mådde skit först men sen var det min bästa vän! minns inte allt för mycket, det blev en dimma men hemska smärtor, jag hörde allt jättebra och såg mindre bra.
17.10
Patient har mycket ont, har hjälp av lustgasen men orkar ej med smärtan. Önskar få en PCEA (ryggbedövning EDA)
Efter att jag bokstavligt skrikit ut att jag måste få mer smärtlindring och var helt hysterisk av smärtan så togs besutet att jag skulle få ryggbedövning, just där och då hade jag nog kunnat tagit vad som helst, ja sa nog vad som helst i detta skede just nu var det 8 av 10, Anders och Undersköterskan Marie hjälpte mig genom varje värk och jag hade 6-7 värkar var 10:e minutså jag hade det väldigt kämpigt vanligast är att ha 3-4 värkar så jag fick iprincip aldrig vila. jag var fortfarande bara öppen 3 cm så därför var EDAN bra att ta så jag kunna slappna av och då öppnas man mer.
17.30
EDA lägges, bra effekt på vänter sida, sämre på höger, patient lägger sig på höger sida.
När narkosläkaren kom skulle han fixa med alla sin verktyg, jag hade ont brydde inte mig så mycket om honom sen skulle han ge mig bedövningen först, han ville vänta så jag inte hade någon värk men eftersom jag hade max 20 sek mellan värkarna så bara stack han tillslut och det var den hemskaste men samtidigt den skönaste smärta jag fått, det var så skönt att det blev lite smärta i ryggraden istället för nertill och jag minns att jag önskade "gör det igen helst tio gånger till". den tog ganska fort inte lika bra på höger sida dock. Då villejag ringa mamma, minns knappt detta eller vad jag sa men mamma skulle jag ringa och det gjorde jag till nästa värk kom och fick då lägga på.
19.40
har täta sammandragningar och har svårt att få någon vila i värkpaus. får hjälp att andas igenom värkarna
Anders stod och baddade mig i pannan medans undersköterskan varvade med att trycka ner mina axlar mot sängen och trycka hårt i svanken. det var väldigt skönt! smärtan där var 10 av 10 helt klart mellan 18.00 till 21.00 så öppnades jag från 3 cm till 10 cm, det är vanligast att man öppnas 1 cm i timmen så smärtan var total och jag ville gå hem, jag orkade inge mer, Söv mig och ja allt man kan tänkas säga kom nog ut och det jag fick till svar var " men snart är barnet här", "barnet är snart ute" det ända jag hörde var "barnet, barnet, barnet" så tillsut blev jag fruktansvärt arg och sa "men säg inte dedär jävla barnet igen jag orkar inte höra de". dock var jag inte alls arg och dum mot anders (tack och lov) och han var min hjälte i det hela.
21.00
Har mycket krystkänsla, urin tappas ca 100 ml.
Jag visste att min undersköterka Marie och barnmorska ann slutade sitt skift 22.00 och jag sa bestämt att den kommer innan 22! vid 21 tiden så ändrades mina läten, kroppen blev annorlundaoch allt gick lite av sg själv, otroligt häftigt !
21.30
Krystvärkar
Vid denna tid kom det riktiga kryst´värkarna som kroppen skötte själv med hjälp av mig såklart, det var så otroligt skönt att få trycka på allt va man hade, få höra bm säga "nu ser vi huvudet", "ta i nu", "komigen lite till" men det gjorde såklar så jävla ont, för alla som inte fött barn så känns det som man föder ur skithålet, det spände liksom och ja hur ska man kunna förklara? Sen säger bm, nu är det bara en kvar max två, jag brister ut i gråt, som i nästan varje krystpaus men nu var det på riktigt, jag kände med mina fingrar på huvudet och tog i för kung och fosterland, jag såg barnmorskans ansiktsuttryck när hon DROG ut honom!
22.08
kön:pojke i framstupa kronbjudning. navelsträngen ett varv runt kroppen. förlossningen startades spontant och avslutades ej med instrumentellt.
och där kom han, vår älskade son Leonel, 55 cm lång och vägde hela 4574g, jag grinade och på bröstet hade jag MITT barn, det var het sjukt, känslorna var i kaos och vi var de lyckligaste föräldrarna i hela världen! jag var så stolt, så glad och hela världen stod stilla. Jag kände att detta måste alla få uppleva, det var magiskt! Han letade sig nästan direkt till tutten och sög med rätt teknik på en gång.
22.26
moderkakan krystas ut.
ja sen var det moderkakan kvar. på eftervärkarnafår man trycka ut den, det var ingen match, en slajmig stor klump som var len och helt okej att trycka ut, klart det gjorde ont men med honom på bröstet kände jag, nu klarar jag allt! Efter detta skulle jag sys, 2 stygn inne och 2 stygn ute, de ända jag tänkte på var min lilla prins på bröstet och det var fan inte skönt när dem sydde! Marie och Ann fick jobba över en timme och vi diffade på 8 minuter, jag är superglad över att jag hade samma personal som tog hand om mig och vilket bra jobb dem gjorde, älskar när man träffar folk som jobbar med rätt yrke!
Och min fina sambo, tack för allt! ett bättre stöd kunde jag inte ha, man behöver inte alltid höra fina ord, utan bara att se dig i ögonen gjorde mig stark och du visste där och då att du inte behövde säga något utan ara finnas til!
förlossningen får 10 av 10 möjliga och detta måste helt klart upplevas igen! Adrenalinkicken man hade i ett helt dygn efteråt var magisk! Jag längtar tills någon i min närhet ska genomgå en förlossning, det är så spännande!
Kommentarer
Trackback